onsdag 18 december 2013

Salamandertider

Visst är det läskigt med monster, stora eller små som plötsligt kommer fram och förvandlar intet ont anande människor till slarvsylta!
   Hotet du känner under löprundan i skogen. När som helst kan en blodtörstig zombie störta ut ur buskaget du ser några meter framför dig eller så kanske du blir omsprungen av en otroligt vältränad ung man. Likt en viskning passerar han dig och alldeles för sent upptäcker du de tentakler som sträcker sig efter dig från den punkt där hans bakhuvud borde vara.
   Alla dessa situationer är skrämmande, men frågan är om inte det man har en känsla av men ändå inte ser, är oändligt mycket mer skrämmande?
   Helena Dahlgren tar fasta på det icke synliga, när hon i sin andra publicerade novell Salamandertider, ger sig på bussen som skräckmiljö. Det är alldaglighet och levnadsvisdom i en skön harmoni. Dahlgrens språk är vackert och berättar träffsäkert om den kalla och tröstlösa miljö som utgör SL-bussarnas inre.
   Novellens längd gör den svår att skriva om utan att avslöja för stor del av dess handling. Men så mycket kan sägas att innan bussturen nått fram till sin ändhållplats kommer två människors liv ha förändrats radikalt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar